Renoveringsdammet du aldrig blir av med
Det börjar alltid med en entusiastisk idé. En vision om ett nytt kök, ett fräschare badrum, en öppnare planlösning. Man bläddrar i tidningar, sparar bilder på Pinterest, pratar med vänner som nyss renoverat. Alla säger samma sak: det är värt det i slutändan. Det de inte säger är vad som händer under tiden.
Den första dagen river man med frenesi. Gamla skåp åker ut, tapeter slits ner, kakel spräcks med stor glädje. Det känns som att göra framsteg, som att verkligen åstadkomma något. Sen kommer kvällen. Man står mitt i kaoset, omgiven av bråte och damm, och inser att det inte finns någon återvändo. Det här är ditt liv nu.
Dammet är den stora överraskningen, inte minst om du gör ett jobb som är så stort att du har byggställningar Stockholm. Oavsett hur mycket du förbereder, hur mycket plast du sätter upp, hur många gånger du dammsuger, så letar det sig in överallt. I sovrummet, i garderoberna, i böckerna i hyllan, i sängen trots att dörren varit stängd. Det lägger sig som ett fint, vitt täcke över allt du äger, och du vänjer dig vid att allt smakar lite sand.
Badrummet blir en utmaning. Om ni bara har ett, och det råkar vara det som renoveras, då blir det spännande. Duscha hos grannar, tvätta sig i kökshon, använda toaletten på jobbet även på helger. Man lär sig snabbt vilka vänner som står ut med att man dyker upp i morgonrock med en necessär under armen. De som fortfarande är vänner efter renoveringen är vänner för livet.
Tidsplanen är ett skämt. Den där leveransen som skulle komma i vecka 32 kommer i vecka 36. Den där hantverkaren som skulle vara klar på fredag ringer på torsdag och säger att de måste vänta på en detalj som är slut i lager. Veckorna går, månaderna går, och du lär dig ett nytt tålamod. Ett tålamod du inte visste att du hade, för du hade aldrig behövt det förut.
Ekonomin är en annan historia. Bufferten du lagt in för oförutsett visar sig vara för liten. Det upptäcks fukt bakom kaklet, elen måste dras om, väggen bakom skåpen var inte rak. Varje gång hantverkaren ringer med ”en grej” sjunker magen lite. Man lär sig att le medan man betalar, och att påminna sig själv om att det blir bra till slut.
Mitt i allt kaos händer något oväntat. Man vänjer sig. Man vänjer sig vid att bo i byggdamm, vid att inte ha ett fungerande kök, vid att duscha i tvättstugan. Man skaffar sig rutiner, hittar genvägar, lär sig leva med minimalt. Det är nästan lite befriande, på ett märkligt sätt. Man behöver inte så mycket som man trodde.
Och så en dag är det klart. Hantverkarna packar ihop, städar efter sig, åker därifrån. Man står där i sitt nya rum, med nya ytor, nytt ljus, ny känsla. Det är vackert, precis som man drömde. Man går omkring och bara tittar, rör vid väggarna, öppnar skåpen, sätter på kranen. Det känns overkligt, som att vara på hotell fast hemma.
Sen kommer städningen via städfirma Östersund. Den där slutstädningen som ska göra att man äntligen kan andas. Man gnuggar fönster, torkar golv, putsar ytor. Och precis när man tror att allt är klart, när man äntligen sätter sig ner med en kopp kaffe, då ser man det. Dammet. Det där fina, vita dammet som letat sig fram igen, från någon skrymsle man missat. Det påminner om att renovering aldrig riktigt tar slut. Det bara övergår i något annat.
Men så går några veckor. Dammet försvinner på riktigt, eller så slutar man se det. Man vänjer sig vid det nya, vid att allt fungerar, vid att det är fint. Man bjuder hem vänner, visar stolt upp resultatet, berättar om alla strider man utkämpat. De säger att det blev jättebra, och man ser att de menar det. Man glömmer bort veckorna av kaos, timmarna av frustration, …




