Det är ingen som pratar om det, men de flesta webbprojekt börjar med en skiss som aldrig kommer längre än till första mötet. Designern lägger ner timmar på att tolka briefen, kunden nickar artigt och säger att det är intressant, och sedan börjar arbetet om från scratch.
Det handlar sällan om att designern missförstått uppdraget. Oftare är det så att kunden först förstår vad de faktiskt vill när de ser vad de inte vill ha.
Briefen beskriver ett problem, inte en lösning
De flesta uppdrag börjar med en beskrivning av vad som inte fungerar just nu. Webbplatsen känns gammal, navigeringen är rörig, konverteringen är för låg. Det är legitima iakttagelser, men de säger inget om vilken känsla sajten ska ge eller vilket intryck besökaren ska ta med sig.
Designern tvingas då gissa. Och den första gissningen blir oftast fel, inte för att den är dålig, utan för att den tvingar fram ett samtal som borde ha ägt rum före skissen lades fram.
Kunden vet inte vad de vill förrän de ser något
Det låter frustrerande, men det är helt rationellt. De flesta köpare av design saknar träning i att föreställa sig layout, typografi och färgsättning utifrån ord. De behöver se något konkret för att kunna reagera.
Därför fungerar den första skissen som ett verktyg för att smalna av. Den visar vad som inte stämmer och gör det lättare att formulera vad som ska dit istället. Det är inte slöseri, det är nödvändig kartläggning.
Designern tolkar ord olika än kunden menar dem
När en kund säger ”modernt” kan det betyda allt från brutalism med stora typer och hårda kontraster till en ren sans serif-layout med mycket luft. När de säger ”professionellt” kan de lika gärna mena konservativt som exklusivt.
Orden som används i briefen är nästan alltid för vaga för att bära en design. Designern fyller i luckorna med sin egen tolkning, och först när skissen ligger på bordet upptäcker båda parter att de pratat om olika saker.
Den första skissen testar förväntningarna, inte lösningen
Många byråer vet det här och lägger därför inte ner för mycket kraft på version ett. De gör en ärlig tolkning av det som står i briefen, men sparar finslipningen till nästa varv. Det är inte lathet, det är effektivitet.
Om kunden kommer tillbaka och säger att det känns för stelt, för ungt, för komplicerat eller för platt, har designern fått information som inte gick att få på något annat sätt. Nästa skiss blir bättre, inte för att designern blivit skickligare på en kvart, utan för att målet blivit tydligare.
Referensbilder hjälper, men inte alltid
Ibland ber byråer om exempel på sajter som kunden gillar. Det kan korta ner processen, men det kan också förvirra. Kunden kanske gillar färgerna på en sajt, layouten på en annan och känslan på en tredje. Designern får då tre motsägelsefulla signaler och måste ändå gissa var tyngdpunkten ligger.
Värdet med referensbilder är inte att de ger ett facit, utan att de öppnar för samtal. De gör det möjligt att peka och säga ”den känslan, men inte den strukturen”.
Skalbarhet märks inte på papperet
En skiss kan se bra ut när den visar startsidan med tre rubriker och fyra bilder. Men när sajten ska fyllas med verkligt innehåll, tjugo produktkategorier och fem olika användargrupper, kan samma struktur kollapsa.
Det är först när designen börjar testas mot verkliga scenarier som bristerna syns. Då visar det sig att filtren inte får plats, att menystrukturen blir för djup eller att mobilversionen inte håller.
Att börja om är inte samma sak som att kasta bort
När den första skissen läggs åt sidan betyder det inte att arbetet var meningslöst. Tvärtom har den gjort sitt jobb. Den har visat vad som inte fungerar, väckt frågor som inte ställts tidigare och gjort att både kund och byrå nu pratar om samma sak.
Rawdesigns och andra byråer som arbetar med varumärkesidentitet och gränssnitt vet att den första versionen sällan är den slutliga. Processen byggs därför upp med utrymme för omtag, och kunden informeras om att tidiga skisser är just skisser, inte färdiga förslag.
Ibbt sitter felet i strukturen, inte i ytan
Ibland är problemet inte färg eller typografi, utan att sajten försöker göra för mycket på samma sida. Kunden vill ha trygghet och nytänkande, elegans och tillgänglighet, auktoritet och närhet. Designern gör sitt bästa för att balansera, men resultatet blir vagt.
Då kan omstarten handla om att plocka isär målen och fördela dem över olika delar av sajten. Startsidan blir tydligare när den inte ska lösa alla problem samtidigt.
- Första skissen — baseras på brief och antaganden, testar grundriktning
- Feedback — kunden reagerar på det de ser, nya krav formuleras
- Andra skissen — justerad efter faktiska önskemål, oftast närmare målet
- Iteration — finjustering av detaljer, typografi, spacing och interaktion
Att räkna med omtag gör processen snabbare
Paradoxalt nog går projekt fortare när alla räknar med att den första skissen inte blir den sista. Då vågar designern ta tydligare ställning, och kunden vågar ge rakare kritik. Ingen behöver låtsas att allt är perfekt från start.
Byråer som arbetar iterativt lägger därför in omgångar i tidsplanen från början. Det skapar en kultur där feedback är välkommen, inte ett tecken på misslyckande.
När den första skissen ändå håller hela vägen
Det händer, men det är ovanligt. Oftast beror det på att kunden arbetat med samma byrå länge och att båda parter har en gemensam referensram. Eller att projektet är en uppdatering av något som redan fungerar, där riktningen är given från start.
Men även då brukar det komma justeringar. En knapp flyttas, en färg tonas ner, ett avsnitt byts ut. Skillnaden är att förändringarna är små, inte att de inte finns.
Vad kunden kan göra för att minska risken för omstart
Tydligare brief hjälper, men inte hur detaljerad den än är kan den ersätta visuell kommunikation. Bättre är att be om en tidig workshop där designern visar moodboards, typsnitt och färgpaletter innan layouten börjar ta form.
Det ger möjlighet att justera riktningen innan för mycket tid lagts ner på fel spår. Och det gör att den första riktiga skissen oftare landar rätt.